Det blev en del läst under helgen, inte riktigt det jag tänkt. Men det blev bra ändå!  Regniga stunder har jag stannat inne med en bok och bara njutit. Främst har jag läst Himalayabreven och så började jag på Osynlig av Paul Auster.

Det är så märkligt med Himalayabreven, räknat i antal sidor är det en relativt kort bok, runt 240 sidor, men av någon anledning tar det lång tid för mig att läsa. Men jag gillar den så det gör inget!

Så här långt känns Osynlig som en typisk Austerbok. Jag känner igen rytmen och tonen från tidigare böcker. Det lågmälda och subtila i språket. Osäkerheten i vart handlingen är på väg, känslan av att vad som helst kan hända.