Sista jag var på biblioteket hittade jag Underjordiska timmar av Delphine de Vigan. Det är samma författare som skrivit No och jag som jag tyckte väldigt mycket om.

I Underjordiska timmar är det Mathildes och Thibaults levnadsöden som skildras. Båda lever i Paris, helt ovetandes om den andres existens och kämpar med sina egna liv och svårigheter.

Mathilde har jobbat på samma företag i åtta år. Hon har alltid varit en omtyckt och respekterad kollega. Hon har kommit överens med sin närmaste chef, Jacques, och har under årens lopp arbetat sig upp och fått mer och mer ansvar. Men så händer något, som från utsidan sett verkar ganska obetydligt, som förändrar allt. Sakta och metodiskt börjar Jacques frysa ut Mathilde, hon fråntas arbetsuppgifter, blir inte kallad till möten, får byta till ett kontor långt borta från de andra. Även arbetskamraterna börjar undvika henne för att inte själva bli drabbade. Hon försöker prata med sin chef, försöker lösa problemet men blir hela tiden avvisad. Hon kämpar i det tysta för att hon skäms. Det är så mycket skam inblandat i att bli ratad, att inte duga.

Det är obehagligt att läsa, hur Mathilde fråntas mer och mer av sin identitet och roll på arbetsplatsen, hur hon tillslut sitter på sitt nya kontor/skrubb, helt utan arbetsuppgifter, utan kontakt med sina arbetskamrater eller någon ork kvar att försöka reda ut situationen. Det gör ont att läsa och jag blir så illa berörd. Jag tänker att med alla de olyckor som drabbar människor och som vi inte kan påverka så är det så märkligt att det dessutom finns vuxna människor som utsätter andra för mobbing. Räcker det inte med allt ont som vi inte kan påverka?

I denna historia är det främst Mathildes öde som har påverkat mig, men vi får ju inte glömma bort Thibault helt. Han är tillsammans med en kvinna som inte verkar älska honom. I alla fall inte på det sätt som han skulle önska. Han jobbar som akutläkare i Paris och mycket av hans tid går åt till just jobbet.

Jag läser Underjordiska timmar på samma sätt som jag läser en thriller eller deckare. Snabbt, intensivt med en vilja att så fort som möjligt nå slutet, svaret, lösningen. Mathildes öde griper tag, ruskar om  och lämnar mig inte ifred. Mathilde kunde varit vem som helst av oss.

På det hela taget är det en fasligt bra bok som fastnar och blir kvar. Den känns i magen. Min främsta invändning handlar om att jag inte tycker att historierna knyts ihop tillräckligt och att jag tänker att det kanske hade räckt att skildra Mathilde, att Thibault kunde fått vara en del av en annan bok.

Underjordiska timmar ges ut av förlaget Sekwa vars fokus är att ge ut ger ut franskspråkig litteratur på svenska. Samtida, kvinnliga författare har företräde.