Jag har läst några av Paulo Coelhos böcker och tyckte väldigt bra om  Zahiren, Häxan från Portobello och Djävulen och Fröken Prym. Däremot gillade jag inte alls Alkemisten och Brida. Så för mig är det lite av en chansning med Coelhos böcker. Nu har jag lyssnat på Segraren står ensam som ljudbok.

Segraren står ensam är Coelhos 12e roman och den utspelar sig under ett dygn i Cannes då filmfestivalen pågår. I denna bok får läsaren får möta ett antal personer både rika och berömda och de som strävar dit som på olika sätt försöker få sina önskningar att bli verklighet.   

I beskrivningar av boken går det att läsa att detta är en historia om “sökandet efter vårt sanna jag, rädslan och priset för berömmelse, och om hur rikedom, överflöd och ytlighet kan leda till grusade relationer och förlust av andliga värden”. Jag tycker dock inte att den lever upp till allt detta.

Persongalleriet har potential men tyvärr blir karaktärerna aldrig trovärdiga och levande personlighet utan stannar vid ytliga beskrivningar.

När jag läste Coelhos böcker Zahiren och Häxan från Portobello har jag ett minne av att jag uppskattade språket. Men i Segraren står ensam  upplever jag språket som platt och övertydligt.  Att jag inte gillar språket kan ju vara sammankopplat med att även andra aspekter i berättelsen brister för min del.

Men trots att varken karaktärerna eller handlingen är helt tillfredsställande finns det en spänning och ett driv i histoiren som håller mig kvar. Jag vill trots allt veta hur det kommer att gå för personerna jag stiftat bekantskap med.

Bokens idé, att skildra det smutsiga och verkliga som döljer sig bakom en vacker och välputsad fasad, är god. Bland annat skildras diamanthandel, filmskapandets baksidor och pengatvätt som delar av det smutsiga som inte får synas. Tyvärr räcker inte historien hela vägen fram för att kunna realisera denna idé.