Samtidig som sommaren bjöd på riktigt varma dagar utan slut lyssnade jag på Midvinterblod där den kallaste av vintrar håller Linköping och dess invånare i ett järngrepp.

Midvinterblod är den första av Mons Kallentofts deckare om kriminalinspektör Malin Fors vid Linköpingspolisen.

Historien har alla de ingredienser som en deckare bör innehålla: ett tillsynes oförklarligt mord som med hjälp av en strävsam mordutredning drivs mot sin upplösning. Plus ett gäng poliser som läsaren får lära känna och följa både i jobbet och privat. Men Midvinterblod är något mer än en vanligt dussindeckare (ända tills upplösningen, men mer om det senare). Det känns som att det finns en vilja hos författaren att skapa ett passande och genomarbetar språk.  Det har han lyckats med och språket höjder definitivt upplevelsen av berättelsen. Genom språket skapar Kallentoft en stämning eller en ton som jag tror jag kommer att känna igen om jag läser/lyssnar på fler av hans böcker. Det märks att Kallentoft har skrivit böcker i andra genrer tidigare.

Jag finner huvudpersonen Malin Fors sympatisk. Givetvis är hon en talangfull polis som jobbar hårt, är klarsynt och har intiution. Men det är främst hennes mänskliga drag som blir tydliga i hennes privatliv som tilltalar mig. Där blir hon verklig och inte inlindad i sockervadd.

Vad som dock drar ner mitt helhetsintryck av boken är dess upplösning. Den imponerade inte alls på mig utanvar väldigt platt. Med tanke på att boken kändes som mer än en vanlig deckare hade jag väntat mig mer av upplösningen.