I Kivik, på ett café, i skuggan av ett körsbärsträd fortsatte jag att läsa om Bodils äventyr i Finistère.

I boken funderar bokens Bodil över allt från hur hon ska planera sin trädgård till svenska försäkringskassans otillräcklighet. Hon berättar om hur det är att bryta upp och flytta till ett nytt land. Jag funderar en hel del över skillnaden mellan författar Bodil och verkliga Bodil. Hur mycket är sant, hur många likheter finns det mellan de båda. Några svar får jag inte och egentligen är det inte viktigt. Texten är finurlig och jag rycks med i Bodils franska liv och hennes funderingar.

Jag gör små anteckningar och markeringar i marginalen, det är mycket jag vill komma ihåg, återkomma till. På  första sidan finns min första markering:

På samma sätt som det finns en partner för varje människa, finns det en plats .Det gäller bara att hitta sin bland de miljarder som är någon annans, det gäller att vara vaken, det gäller att välja. Min plats ligger där jorden tar slut i Europa  – fin des terres, finis terrae – Finistère.

Jag har varit i Finistère och jag förstår att Bodil har funnit sin plats på jorden där. Det karja, franska, vattnet och jorden i en salig blandning. Så annorlunda än resten av landet,  som en egen liten värld.