När jag tänker på Liza Marklund tänker jag på henne främst som författare till böckerna om journalisten Annika Bengtsson. Men nu har jag läst Nya röster sjunger samma sånger som är en samling av de krönikor som Marklund skrivit genom åren (1985-2010). Jag brukar inte läsa krönikor.Det blir bara inte av. Det blir helt enkelt lättare när det är samlade i en bok.

Nya röster sjunger gamla sånger är uppdelad efter olika teman så trots att texten är korta så skapas det en tematiks struktur i boken, vilket jag gillar.

Marklund är skarp i sina iakttagelse och levererar känsla och engagemang vad hon än skriver om. De texter som berörde mig mest under läsandet finns under följande rubriker: Om våldet mot kvinnorna, Om de döda, våldtagna och sönderslagna, Om männen som slår och Om det viktigaste jag gör.

Nya röster sjunger samma sånger är lättläst och de korta krönikorna gör att det är en prefekt bok att läsa när man bara har en liten lässtund och inte kan fördjupa sig i någon längre text.

Men även om boken bjuder på lättläst läsning så ät det för det mesta svåra ämnen som behandlas och trots att många av krönikorna skrevs för ett antal år sedan är de lika aktuella idag, vilket känns helt ofattbart. Samtidigt gör det boken ännu viktigare.