Orakelnatten är utläst och mina tankar kring den är blandade. Det är en historia med en stark början som det är omöjligt att värja sig för, man dras med i den historia som målas upp.

Det är en historia med många lager. Den kan liknas vid en babushka, en rysk docka som går att dela och inuti finns en lite mindre docka och inuti henne en ännu mindre docka.

Navet i Orakelnatten är författaren Sidney Orr. När boken tar sin början håller han på att återhämta sig från en allvarlig sjukdom. Under en av sin dagliga promenader hittar han en liten pappershandel där han inhandlar en blå skrivbok från Portugal. I skrivboken börjar han författa den första historien han skrivit på väldigt länge. I berättelsen han skriver finns en bok som han kallar Orakelnatten. Parallellt med denna berättelse försöker sig Sid även på att skriva ett filmmanus. Det han skriver och hans verkliga liv länkas samman på olika mer eller mindre otroliga sätt.

Idéerna som boken bygger på är både originella och intressanta, Auster kan verkligen konsten att berätta. Tyvärr upplever jag det som att historien tappar längs vägen och att slutet och “upplösningen” inte motsvara mina förväntningar. Förväntningar som var ganska höga med tanke på att början är riktigt bra. När sista sidan är läst känner jag lite “jaha, det var det”. Men trots det var det en fin läsupplevelse och jag tänker att det kanske är jag som har missat något? Kanske kommer jag att läs om den någon gång för att kunna besvara frågan.

Jag kommer att fortsätta läsa Auster och näst på tur står New York-triologin som redan väntar i min bokhylla. Men det får vänta ett tag. Jag brukar inte läsa flera böcker av samma författare efter varandra.