Norwegian Wood är en av de bästa böcker jag läst. Jag tror det handlar om balans. Murakami skapar en perfekt balans mellan bokens olika komponenter: karaktärer, miljöer & dialog.

Bokens huvudperson är Toru,han är 20 år och pluggar drama på ett av Tokyos universitet på 1960-talet. Toru är en ganska vanlig, lågmäld kille. Men som med människor i verkliga livet blir han speciell ju mer man får veta om honom. Under det år som boken utspelar sig utvecklar Toru två relationer till två väldigt olika kvinnor. Den första är Naoko som var flickvän till Torus bästa vän.  Hon är  emotionellt instabil och brottas med det faktum att Kizuki begick självmord. Den andra kvinnan är Midori. Hon och Toru träffas på universitetet där de är kurskamrater. Berättelsen innefattar även andra karaktärer och det fina är att även om dessa inte figurerar lika mycket som de tre ovan lyckas Murakami skapa en känsla och en god förståelse för deras personligheter.

När det gäller miljöerna som skildras, främst olika delar av Tokyo, lyckas Murakami med konststycket att gestalta dem precis lagom. Jag som läsare får på enbart några rader den information jag behöver för att själv kunna skapa mig en bild av miljön och stämningen som råder. Det passar mig utmärkt då jag inte gillar allt för långa miljöskildringar.

Dialogerna leder alltid framåt på något sätt, boken innehåller inte någon onödig dialog. Varje samtal ger ytterligare någon information om karaktärernas personligheter eller om någon händelse.

När jag läser Norwegian Wood märker jag att drivkraften i läsandet handlar mer om att lära känna karaktärerna och få en bättre förståelse för deras handlande än att jag vill veta vad som ska hända. Det vilar ett lugn över boken som skiljer sig från till exempel deckare där läsandets främsta drivkraft ligger i intresset att få veta hur det ska gå.

Givetvis är jag väldigt intresserad av Murakamis andra böcker och efter att jag har smält denna läsupplevelse har jag planer på att ta mig an Sputnikälskling.