eller bara Igelkotten som filmen är döpt till. Fritt baserad på Muriel Barberys bok Igelkottens elegans.

Jag lyssnade på boken i höstas och blev inte så stormförtjust som jag hade förväntat mig eller som många andra blev.  Men trots det är personligheterna i boken sådana som fastnat hos mig och som tankarna återvänder titt som tätt. Det är så med mig ibland, att böcker jag inte uppskattat under läsandets gång får en speciellt plats hos mig när sidorna är utlästa och en tid har gått. Det var orsaken till att  jag var intresserad av att se filmen.  Och jag gillade den, bättre än boken är synd att säga för utan boken hade inte filmen varit lika bra. Det var som om de kompletterade varandra på ett utmärkt sätt. Genom boken hade jag mer information och känsla för karaktärerna än vad filmen kunde förmedla. Men skådespelarna var verkligen perfekta i sina roller vilket gav historien en extra dimension. Så mitt tips, läs boken och se filmen, i den ordningen!  Jag tror en del av förklaringen till min besvikelse över boken var just att jag lyssnade på den och inte läste den. Jag har en känsla av att den passat mig bättre att inta som bok.