Sånt man bara säger

I mina lurar lyssnar jag på Helena von Zweigbergks egen uppläsning av sin bok Sånt man bara säger.

Det är en stillsam historia om omvälvande omständigheter i huvudpersonen Susannes liv.

Susanne är 53 år och hon har levt så pass länge att hon känner sig fri att göra de val som passar henne men som inte tillhör normen. Av olika orsaker har hon valt att dra sig undan och leva sitt liv i ensahemt. Hon har slutat på sitt arbete, avsluta sitt förhållande och flytta ut till ett hus på landsbyggden där hennes enda sällskap är en liten kattunge som hon kallar för Katten. Livet går sin gilla gång tills Susannes syster Louise ringer. Hennes liv är struligt, hon och hennes tonårsson Jonas håller på att bli vräkta från sin lägenhet. Kan Jonas komma och bo hos henne tills Louise har fixat till deras liv? Susanne vill inte, hon vill leva i sitt hus i lugn och ro, avskild från allt och alla. Men hon säger ja, det finns inget annat val.

Historien är inte lika gripande eller engagerande som hennes tidigare bok  Ur vulkanens mun men jag tycker om den. Jag upplever inget starkt driv om att få veta hur det går, det är inget problem att jag inte lyssnar på boken på några dagar. Men samtidigt finns Susanne, Jonas och Louise öde inom mig. Jag känner med dem, vill veta på vilket sätt allting kommer att bli. Så jag lyssnar klart på boken i sakta mak.

Leave a Reply

Your email address will not be published.

seventeen + nine =