Något  jag tyckte väldigt mycket om i Istanbul var tekulturen och hur teet på de flesta ställen serverades i små timglasformade glas med eller utan mönster. I Bastarden från Istanbul återkommer dessa typiskt turkiska teglas vid flera tillfällen:

“Medan hon satt där och pratade med honom lät hon blicken vandra lite förstrött över hyllorna och plötsligt stannade den på en teservis i glad. Sådana här serviser tillhörde det som hon inte kunde låta bli att köpa – teglas med förgyllda stjärnor på, tunna, fina skedar och spröda tefat med förgyllda band runt den tjockaste delen. Vid det här här laget hade det säkert ett trettiotal serviser i den här stilen hemma och allihop hade hon köpt. Men eftersom de gick sönder så lätt kunde hon lika gärna köpa en till” (kap. 1)

Resten av mänskligheten hamnar i två grupper: de vegeterande som tycker allt är bra och så teglasen som inte är starka nog att gå emot, trots att de inte tycker att allt är bra. Det är den sistnämnda gruppen som är den värsta. (kap 11)

Jag köpte med några glas hem och te, som egentligen inte är riktigt te utan snarare någon form av dryck full av socker…men burkarna är fina!