Här kommer ett boktips till Läsutmaning – Afrika i fokus, på en annorlunda och intressant bok som  dock inte riktigt föll mig i smaken…

Ännu talar träden är titeln på en bok av Calixthe Beyala. Handlingen vävs kring en by i Kamerun och dess invånare. Eden berättar deras historia.

Jag hade väldigt höga förväntningar på denna bok. För höga då de inte infriades. Jag känner mig kluven inför dess historia. Jag trodde att denna bok skulle ge mig samma wow-upplevelse som när jag läste Gabriel Garcia Marques ”100 år av ensamhet”, vilket är svårt att leva upp till.

Jag läste halva ”Ännu talar träden” och sen pausade jag av den enkla anledningen att jag inte fastnade för den. När jag sedan läste den andra hälften hade jag lagt alla förväntningar åt sidan och jag uppskattade boken mer. Jag älskar titeln, Ännu talar träden, den ger en antydan om en berättelse om hopp och mystik. Det är som om titeln säger: ännu är det inte försent, det finns hopp trots allt. Jag tycker inte om omslagsbilden, den ger mig dåliga vibbar  och en knagglig start på historien.  Enligt mig hade det varit bättre med en framsida som speglar bokens mystiska eller magiska inslag.

Historien griper inte tag i mig. Den glider bara förbi mig utan att lämna några djupare avtryck. Jag blir aldrig riktigt engagerad i karaktärernas öden.  Däremot blir jag både imponerad och inspirerad av språket. Meningar som denna har fastnat:

Nästa dag tjöt vindbyarna, en tjock dimma steg från marken och lade sig över allting och träden liknade stora vita trollkarlar som firade ljusskygga mässor.

Boken gav intressant läsning men det är ingen historia som gjort avtryck.