Mitt promenadsällskap är ljudboken I skuggan av ett brott av Helena Henschen . När jag var ute och gick för några dagar sedan var det ett stycke i boken som verkligen fastnade hos mig. När jag kom hem lyssnade jag på det igen och skrev ner det.   

Ur: I skuggan av ett brott

”I mellanrummen ligger oväntade överraskningar, de uppstår i stunder man har fått lite tid för sig själv t ex på hemvägen från bilverkstaden eller under en vanlig söndagspromenad. Det är i de korta avbrotten i ens annars så strikt planerade tid som tankar kan befrias och flyta fritt. Någonting klarna och plötsligt hittar man en lösning på problem, en aha-upplevelse om man har tur. Det är i sådana mellanrum som skapande gror. Det händer när man känner sig något så när tillpass och hyfsat trygg. För annars kan demoner ta över istället och lamslå. Avbrotten är som uppsprättade skåror i ett hölje med saker som legat och väntat och väntat och nu hittar en väg ut. I mitt arbete är mellanrum ganska ovanliga. Datorer tillåter inga sådana utsvävningar, tvärtom hypnotiserar dem sina användare. De små ögonrörelserna över bildskärmen, maskinens susande, det instrumentella tänkandet utan kontakt med andra människor medan man sitter alldeles stilla. Det här försätter en i ett hypnosliknande tillstånd. Datorns klonk är startsignalen och så börjar arbetsdagens hypnotiska sejour ett tidlöst vara utan mellanrum som pågår mellan klockan åtta och sjutton och fortsätter nästa dag och nästa. Rätt var det är upptäcker man att det gått ett år eller var det två?

Visst förekommer pauser ibland men paus och mellanrum är inte samma sak. Pauserna är fyllda med uppdrag, telefonen ringer, man går på toaletten, klockan är tolv och det är lunchrast. Mellanrummen däremot hör hemma i ostördhet. Där kan vad som helst hända. I mitt hus i Bergslagen ekar tråkigheten när jag vistas ensam där i perioder. Det blir särskilt tydligt när alla barn och gäster lämnar huset efter julhelgerna. När den sista bilen slirat uppför backen går jag från rum till rum i Bergsmansgården tänker att det vore snyggare med ockragula gula väggar i salen men förmår inte plasta in och ta fram målarburkar. Hartsar fiolstråken och slår stämgaffeln mot knäet men lägger sedan tillbaka fiolen och tänder istället en brasa.

Ibland känns det nödvändigt att utsätta sig för ensamhetens tråkighet även när den är självvald drar den alla kraft ur armar och händer och när vinterns elavbrott avlöser varandra välkomnar jag dem. Jag kan sitta kvar i mörkret och vänta utan otålighet för jag vet ändå inte vad jag ska ta mig för. Om avbrottet är långvarigt, vilket ganska ofta är fallet, somnar jag i stolen och vaknar plötsligt med ett ryck när alla lamporna tänds och stereon och radion börjar spela och prata samtidigt . Dag eller natt när jag vaknar, de ser likadana ut på vintern och jag känner på kaminen för att få en uppfattning om hur lång tid som har förflutit. Det är så här det brukar vara under de första dygnens ensamhet.

Det är som om psyket måste ha tystnad och tid för att kunna aktiveras och sätta igång en skapandeprocess. Jag måste bort från vardagslivet med ständigt inkommande data som upptar utrymmet en ström av intryck som forsar utifrån och in och kräver sortering, värdering och åtgärd. Det är först när slamret från det yttre livet avstannar som det uppstår en konvertering. Strömmen växlar riktning ur tråkigheten växer en rörelse från motsatthåll, inifrån och ut. Det verkar som om tråkighet och skapande har med varandra att göra, liksom lyssnandet på ingenting. En dag slår jag på datorn och tankar som jag inte visste att jag hade finns plötsligt bara där och vill bli nedskrivna. Jag finner sammanhang som jag tidigare inte sett och uppfylls av ett flöde av bilder. När elektriciteten bryts igen står en fylld fotogenlampa på bordet intill soffan. Jag trevar efter tändsticksasken som jag har lagt bredvid den och kryper upp med ett block och en penna i fickan, jag är beredd och ingen tid får förspillas. Elavbrottet kan vara hur länge som helst men jag somnar inte hjärnan är på högvarv andarna har vaknat och all tråkighet är bortblåst.”