Under tiden som jag läst Blonde har jag blivit mer och mer intresserad av hur Joyce Carol Oates arbetade när hon skrev Blonde, både vad det gäller skrivprocessen och research. Nedan finns information angående detta plockat från olika källor på nätet.

_______________________________

Delar av en intervju gjord av Greg Johnson , från hemsidan http://jco.usfca.edu/

Could you describe your writing process as this novel evolved?

Oates: With a novel of such length, it was necessary to keep the narrative voice consistent and fluid. I was continually going back and rewriting, and when I entered the last phase of about 200 pages, I began simultaneously to rewrite the novel from the first page to about page 300, to assure this consistency of voice. (Though the voice changes, too, as Norma Jeans ages.) Actually, I recommend this technique for all novelists, even with shorter work. It’s akin to aerating soil, if you’re a gardener.

Were you concerned that the glare of Marilyn Monroe’s celebrity and myth might divert attention from your artistic goals? What was the advantage to you, as a writer, of using the skeletal reality of her life, instead of creating a wholly fictional actress-character to dramatize the “spiritual/poetic truth” you sought?

Oates: I’d hoped to evoke a poetic, spiritual, “inner” truth by selecting incidents, images, representative figures from the life, and had absolutely no interest in a purely biographical or historic book. Pre-publication responses and interviews so far have indicated quite sympathetic and intelligent readings of the novel. Of course, there will be others, but angry or dismissive reviews can happen to us regardless of what we write, whether purely fiction or fiction based upon history. The writer may as well pursue his or her vision, and not be distracted by how others will respond in their myriad and unpredictable ways.

You did considerable research into Monroe’s life and into the art of acting. Did you come to see parallels between acting and writing? Did you develop a sense of kinship with Monroe as you wrote the novel?

Oates: Not “considerable research” compared to my biographer/scholar friends. Rather, I created an outline or skeleton of the “life,” collated with the “life of the time.” (“Blonde” is also a political novel, in part. The rise of Red Scare paranoia, the betrayals and back-stabbings in Hollywood; the assumptions of what we might call Cold War theology: we are God’s nation, the Soviet Union belongs to Satan.) All of my longer novels are political, but not obtrusively so, I hope.

Theater/acting fascinate, as a phenomenon of human experience. Why do we wish to “believe” the actor in performance, why are we moved to true emotions in a context which we know is artificial? Since 1990 I’ve been involved quite actively in theater, and have come to greatly admire both directors and actors. Norma Jeane seems to have been a naturally gifted actress because, perhaps, she so lacked an inner core of identity. “I guess I never believed that I deserved to live. The way other people do. I needed to justify my life.” These were words of Norma Jeane’s I affixed to the wall beside my desk. How many of us, I wonder, feel exactly the same way!

What concerns did you have in dealing with living people—for example, Monroe’s third husband, the playwright Arthur Miller—in a fictional context? Did you contact or interview Miller, or anyone else who knew Monroe?

Oates: No, I didn’t interview anyone about “Marilyn Monroe.” It was not “Marilyn Monroe” about whom I wrote. Norma Jeane marries mythic individuals, not “historic” figures. Her husbands include the Ex-Athlete and the Playwright. (If I wanted to write about Joe DiMaggio and Arthur Miller, I would need to write about these complex men in a different mode. Though, in fact, the Playwright is presented from the inside, often. It’s clear that I identify with the Playwright, and that he becomes, eventually, the voice of conscience in the latter part of the novel. But I certainly didn’t read Arthur Miller’s memoir or any interviews with him about “Monroe.”)

 __________________________________________________

Om den research Oates gjorde innan hon skrev Blonde kan man läsa i en atrikel från CNN.com, publicerad den 27 april 2000.

“The book is not a biography, Oates makes clear in the preface. But she did read three biographies (“Legend: The Life and Death of Marilyn Monroe,” “Goddess: The Secret Lives of Marilyn Monroe,” and “Marilyn Monroe: A Life of the Actress”) as well as watch all of Monroe’s movies on video during her research.

Oates invents conversations, meetings, poetry, and mixes them with real events, people and facts.”

_____________________________________________________

Mailintervju med joyce Carol Oates gjord av Cecilia Gustavsson, publicerad den 13 maj 2009.

Vad vill du framför allt säga med ditt författarskap?
– Något av det viktigaste är att väcka mänsklig sympati. Att skapa påhittade världar  som visar respekt för komplexiteten hos den mänskliga själen. Detta inom estetiska strukturer som jag hoppas är poetiska, ofta experimentella och – hoppas jag – originella.
Vilken roman är du mest nöjd med?
– Alla är nära mitt hjärta förstås. Men jag känner mig särskilt nära “Dödgrävarens dotter”, eftersom den är en bit av min egen familjehistoria, omfantiserad till en sorts myt. Jag känner också extra för “Blonde” och för “Fallen”,  den senare utspelar sig nära mitt barndomshem.
Hur får du idéer till dina karaktärer?
– “Karaktärerna” känns mycket verkliga för mig, knappt påhittade. Kanske kommer de till författare från fantasins kungarike, ungefär som våra omedvetna drömmar.
Du verkar ha en förmåga att sätta dig in i de mest skilda människors personligheter – hur kommer det sig?
– Jag känner en naturlig samhörighet med andra, ofta ren identifikation. Speciellt med ungdomar, i deras kaos av konflikter med vuxna och auktoriteter. Jag ger gärna röst till individer som är väldigt annorlunda än jag själv.
Du har skrivit mycket om våld, psykiskt, fysiskt och sexuellt. Varför?
– Jag skriver egentligen aldrig om våldet i sig självt, utan om efterdyningarna av extrema händelser, som får människor att testa sin styrka och integritet. Ofta handlar det om kvinnor och flickor som överlevt våldsamma händelser. Jag skriver inte om människor som bara är offer, som har gett upp hoppet.
  Hon tar sin senaste roman på svenska, “Dödgrävarens dotter”, som exempel: En ung kvinna (Joyces farmor) har en tragisk, våldsam barndom och ungdom, men lyckas till slut finna en snäll, god man och bli mor till en pojke som blir konsertpianist.
Varför har du skrivit dagbok?
– Det är en sorts livlina, en förbindelse med mina tidigare jag genom åren. Det vore otänkbart att inte skriva dagbok. Det är en form av intensiv meditation. En plats där, när man en gång trätt in i detta heliga, allt som är autentisk tom en själv avslöjas.
Har du förändrats mycket genom åren?
– Ärligt talat så har jag inte förändrats så mycket inuti. Inte heller när det gäller mitt dagliga liv – mitt undervisande, mitt arbetsschema, mitt ganska lugna sociala liv. Den stora förändringen är förlusten av min make Raymond Smith efter 48 år av väldigt nära äktenskap. Förlusten har slitit mitt liv i två. Det har varit mycket svårare att koncenterera sig, så jag måste arbeta hårdare under längre tid nu.
– Att Raymond dog så abrupt (i en sjukhusrelaterad infektion) var mycket chockerande och jag har inte hämtat mig ännu. Att skriva och undervisa är en stor tröst.
Vilka är fördelarna med att ha blivit äldre, som författare?
– Att jag inte låter mig nedslås lika lätt. Jag vet att de första sex veckornas arbete är svåra och ofta deprimerande. Men också att – om jag fortsätter – så blir det mycket mer tillfredsställande, och jag blir allt mer upprymd.
Vad gör du när du inte arbetar?
– Jag älskar att läsa förstås. Att fotvandra, cykla, gå på teater och film.